Alliansens valvinster 2006 och 2010 berodde enligt många bedömare på att de vann väljarnes förtoende i jobbfrågan. Tanken var att sänkta inkomstskatter skulle öka incitamenten att jobba. De skulle med denna återgärd lösa det nationalekonomiska problemet moral hazard. Den grundläggande tanken är helt enkelt metaforiskt uttryckt - hungriga vargar jagar bättre. I dessa valrörelser blev det enkelt för väljana att jämföra partiernas politik i termer av inkomst efter skatt. Från vänster hördes efteråt anklagande röster; alliansen hade vunnit valet genom det djupt moraliskt förkastliga i att appellera till väljarens egennytta! Jaget före laget. Ett, för mig, nytt begrepp introducerades - plånboksväljaren.
Plånboksväljaren är en kall nyttomaximerare som främst ser till sitt eget bästa. Utan tanke på vad politiken kan få för övriga samhällskonsekvenser väljer hen det politiska alternativ som låter bli den egna plånboken mest. Finns denna väljare? Är denna väljargrupp en liten marginaliserad politisk kraft eller kan den kanske avgöra nästa val? Det är frågor jag inte tänker ge svar på här. Jag ska istället ta för givet att de finns, och presentera en smal och bräcklig skapelseteori.
Alla har vi nog någon gång skräpat ned, trots handlingens uppenbara vidrighet. I skydd av mörker eller buskage förvissade vi oss om att ingen annan såg. Vi hade uppfattat, den för oss, inte obetydliga nyttan i att slänga vad vi höll i handen på marken, alltså inte i soppåsen lite längre bort. Efter lite övervägande bestämmer vi oss, och skrider till verket! Visst var vi inte stolta efteråt, men det var ändå ingen som såg oss ...
Det jag vill visa med detta exempel är, att om man inte behöver motivera sina val för andra, är det enklare att handla efter egen nytta. Hade jag i exemplet ovan behövt förklara för de boende i området varför jag ansåg mig äga rätten att skräpa ned i deras område, hade jag nog hellre gått de extra meterna till soppåsen. Alltså, i mötet med andra blir vi mer osjälviska. Kan vi förklara förekomsten av plånboksväljaren om vi drar generella slutsatser av denna iaktagelse?
I ett Sverige där segregationen ökar uppstår det färre tillfällen då vi tvingas beblanda oss med dom. Att i disskutera politik och andra angelägenheter med människor med samma liv blir det samma som att föra en monolog med sig själv. Jag har testat, och det är inte särskillt givande! Jag lovar. Man får bara sin egen världsbild ytterliggare bekräftad. Det är här, i denna odynamiska miljö som plånboksväljaren frodas och göder sig själv. Här läggs grunden till oförmåga och framförallt ovilja att förstå andra männskors livssituation. Här går jaget före laget.
Två andra orsaker till plånbolsväljaren tror jag kan vara det miskande engagemanget i föreningar(?) och att Sverige idag är mer etniskt hetrogent (jag är inte emot invandring).
Tack och hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar