A window of opportunity(?)

Mitt Romneys valförlust betyder inte bara att republikanerna blir utestängda i fyra år till från den exekutiva makten. Det betyder att de har fyra korta år på sig att göra att val. Just nu står de vid en vägskäl, de kan fortsätta i det konservativa spåret de slagit in på, eller söka sig mot mitten. Egentligen är det nog inte mycket som talar för det sistnämnda. Chansen är dock större nu än innan 6 November.

Republikanska profiler som Bill O'Reilly talar om att 2012:års val var en demografisk valförlust. USA:s latinos är en snabbt växande etnisk grupp, där 7/10 röstade på Obama. Slutsatsen är alltså att de i fortsättningen måste anpassa sin politik efter dessa nya växande väljargrupper. Hur detta faller ut i praktiken återstår att se.

Med tanke på partiets utveckling de senaste åren är det otroligt att de kommer göra en kovändning bara för detta valnederlag. Svaret från republikanerna kommer snarare att bli att deras kandidat inte var tillräckligt konservativ. Med en bättre presidentkandidat kommer de återta presidentposten om fyra år.

För de mer moderata republikaner i partiet är svaret självklart. Frågan är om de inte kommer att ropa inför döva öron. Dock har ett möjlighetsfönster öppnat sig för en omläggning av politiken mot mitten. En sak som är säker är att det kommer dröja innan de tar steget dit.

Skandalen kommer inte försvaga SD på lång sikt

Expressen kunde igår presentera en video där Sverigedemokratier fäller flera rasistiska kommentarer och beter sig allmänt odrägligt och korkat. Med andra ord ingen nyhet. För även om SD numera vill framstå som mer välpolerat och rumsrent är det uppenbart att det finns en nedvärderandemänniskosyn i undertonen.

Trots denna mediala skandal kommer inte SD att påverkas ur ett längre perspektiv. Vi kommer inte sitta med historieböckerna om tio år och peka på den här händelsen som var början på SD:s fall. Det skulle vara för bra för att vara sant. Skandaler kommer och går, men invandrarfrågan består. Huvudpersonen i dramat har redan fått sparken och allt är glömt om två veckor. Om två år vid valet, ja då kommer sådana här "bagateller" inte ha någon som helst betydelse. Dock kommer den konspiratoriskt lagda och missnöjda Herr Svensson få två saker bekräftade:

• Media särbehandlar Sverigedemokraterna. Myten (med lite sanning i sig) om att media medvetet driver en hatkampanj mot SD kommer att förstärkas. 
• SD är de enda som vågar säga vad de verkligen tycker. Sverigedemokraternas anti-etablissemangsprofilering har i och med detta förstärks, bilden av att deras representanter är vanliga svenskar som bara säger vad alla egentligen. 

Men, den som lever får se... Och så länge man inte stöter på några Sverigedemokrater på stan bör man väl förhoppningsvis klara sig tills nästa val. 

Vinster i välfärden inget nollsummespel

Så har äntligen socialdemokraterna gjort ett ställningstagande vad gäller vinster i välfärden. Stefan Löfvens förslag går ut på att tillåta vinster, men samtidigt kräva att företagen öppnar upp redovisningsböckerna. En idé som många välkomnar, tror jag. Det blir en kompromiss mellan allmän opinion och sunt förnuft. För motståndet mot att företag ska kunna göra vinst inom välfärden är stort, både bland politiker men främst i den allmänna opinionen. Löfven ger alla något, i klassisk svensk samförståndsanda.

Konkurrens är något som utvecklar, stärker och motiverar. Det är någonting nästan alla kan hålla med om. Frågan är varför vinster i välfärden tar emot så mycket. Jag förstår de som känner en ovilja att någon ska göra vinst på de pengar man själv betalat i skatt. Men vi måste se längre än så. Bara för att någon gör en vinst behöver inte det betyda en förlust för någon annan. Vinster i välfärden är inget nollsummespel. Den offentliga sektorn har historiskt sett inte övertygat när det kommer till effektivitet och utveckling. Det sköts bäst av den privata sfären. Därför bör inte privata välfärdsföretag ses som en inkräktare, utan en medspelare. Vi kommer alla att gå vinnande med denna utveckling. Vissa kommer vinna mer, andra mindre. Men vi är ändå alla vinnare.

Löfvens förslag kommer dessutom minimera risken för att enskilda företag inte tar sin viktiga uppgift på allvar. Med öppna redovisningsböcker blir det enkelt att sätta press och synliggöra brister hos företag som missköter sig.

Marknadsekonomins dilemma

Är det motsägelsefullt att kritisera direktörers och artisters höga löner när man samtidigt tror på marknadsekonomin? För stunden pågår det förhandlingar mellan ägarna av NHL och spelarfacket. Spelarna hade innan avtalet rätt till 57 procent av ligans intäkter, som vuxit från 2,1 till 3,2 miljarder dollar sedan 2005. Ägarna vill sänka spelarnas andel av vinsten, vilket självklart spelarfacket motsäger sig. I alla fall en så kraftig sänkning som ägarna yrkar på. Konflikten har mynnat ut i en strejk och ligapremiären är uppskjuten tills vidare.

Om man sätter detta i perspektiv kan konflikten tyckas löjeväckande. Samtidigt som de bråkar om vem som ska få störst del av alla miljoner dollar så kämpar kinesiska arbetare för avtal som ger dem en lön de kan leva på och rätt till semester. Samtidigt svälter människor ihjäl för att de inte har råd att köpa mat. Världen känns plötsligt helt upp- och nedvänd.

Men å andra sidan är det såhär marknadsekonomin fungerar. Resurser fördelas inte efter behov, utan efter marknadsvärde som regleras av tillgång och efterfrågan. Vi känner till detta, och de flesta av oss tror inte att socialism kan lösa världens fattigdom bättre än marknadsekonomin. Men om man accepterar tanken att det är marknadsekonomin som kommer leda världen till ökat välstånd och utveckling. Är det då rimligt att ifrågasätta exempelvis Zlatans lön? Själva grundtanken på marknadsekonomi är att locka fram människors drivkrafter och innovationer genom att systemet kan erbjuda dem ett bättre liv för deras förtjänster. Det är moroten som driver mänskligheten framåt. Skulle vi ta bort det som driver människan skulle vi även ta bort det som gör att utvecklingen fortsätter.

Kanske måste vi godta bankdirektörers snuskigt höga löner och bonusar till priset av fortsatt tillväxt och framsteg. Kanske är detta en betydelselös baksida av de fördelar vi kan vinna. Jag kan acceptera det.

Men är det inte motsägelsefullt att godta det uppenbart ologiska och orättvisa för de drabbades egna skull?
Jag kan tycka det.

Politiska bloggar - ett demokratiproblem?

Min rubrik kan tyckas vara både felaktig och korkad. Och det är den, i ett avseende. I ickedemokratiska länder är politiska bloggar otroligt viktiga för demokratiutvecklingen. Genom dom kan man uttrycka sina politiska åsikter skyddad av anonymitet. Utan internet och sociala medier hade kanske inte den demokratiska utvecklingen i Nordafrika varit möjlig. Här fyller de politiska bloggarna en viktig funktion.

Men det finns alltid två sidor. Det jag oroas över är en utveckling där vi mer än någonsin kan välja vilka medier vi hämtar vår fakta och analys ifrån. Av egen erfarenhet vet jag att jag följer de bloggar som har likartade tankegångar som jag själv. Numera kan vi välja bort den objektiva gammalmedian. Det innebär att vi utan att tänka på det kommer välja de medier som bekräftar vår egen världsbild. De som inte ifrågasätter våra föreställningar. Detta kan i sin tur leda till att flera olika parallella verklighetsuniversum skapas. Våra uppfattnigar om tillvaron och samhället kommer mer och mer glida ifrån varandra. Detta kommer leda till ökad polarisering och mindre förståelse.

Detta scenario är självklart väldigt långt bort för tillfället. Onödigt att hetsa upp sig över ett problem som inte existerar kan man tycka ... Men det finns faktiskt redan nu ett skräckexempel. I USA är det nu möjligt att få två helt olika bilder av samma politiska händelse. Det är bara att växla mellan Fox och NBC. Det påverkar självklart det politiska klimatet. Väljare med två olika verklighetsuppfattningar väljer i dag kongressledamöter i USA. Dessa ska sedan föra sina väljares talan i senaten och representanthuset. Synd bara att dessa hus måste samverka i nuläget. Inte konstigt att det är svårt att skapa konsensus ...

Boktips: Den amerikanska högern av Martin Gelin 

Seger både för Ryan och demokraterna

Den andra stora debatten innan det Amerikanska presidentvalet blev en riktig åktur. Det var uppenbart hur Biden försökte kompensera Obamas brist på engagemang i senaste debatten. Frågan är om han gick lite för långt? Hans nedlåtande leenden, aggressiva debatteknik och ständigt avbrytande kunde nog uppfattas som lite otrevligt hemma i de amerikanska tv-rummen. Men samtidigt var detta precis vad Obama-kampanjen och demokraterna behövde. Ett ilsket och uppfriskande uppvaknande. Det enda det kommer att pratas om efter denna debatten är Joe Biden. Han har återtagit, eller i alla fall reducerat den mediala problemformuleringsdominansen som republikanerna haft sedan första presidentdebatten. Även om han inte vann debatten gav han demokraterna ett bättre utgångsläge inför nästa drabbning mellan Romney och Obama. www.politico.com/news/stories/1012/82325.html?hp=t1_3