Plånboksväljare

Alliansens valvinster 2006 och 2010 berodde enligt många bedömare på att de vann väljarnes förtoende i jobbfrågan. Tanken var att sänkta inkomstskatter skulle öka incitamenten att jobba. De skulle med denna återgärd lösa det nationalekonomiska problemet moral hazard. Den grundläggande tanken är helt enkelt metaforiskt uttryckt - hungriga vargar jagar bättre. I dessa valrörelser blev det enkelt för väljana att jämföra partiernas politik i termer av inkomst efter skatt. Från vänster hördes efteråt anklagande röster; alliansen hade vunnit valet genom det  djupt moraliskt förkastliga i att appellera till väljarens egennytta! Jaget före laget. Ett, för mig, nytt begrepp introducerades - plånboksväljaren.

Plånboksväljaren är en kall nyttomaximerare som främst ser till sitt eget bästa. Utan tanke på vad politiken kan få för övriga samhällskonsekvenser väljer hen det politiska alternativ som låter bli den egna plånboken mest. Finns denna väljare? Är denna väljargrupp en liten marginaliserad politisk kraft eller kan den kanske avgöra nästa val? Det är frågor jag inte tänker ge svar på här. Jag ska istället ta för givet att de finns, och presentera en smal och bräcklig skapelseteori.

Alla har vi nog någon gång skräpat ned, trots handlingens uppenbara vidrighet. I skydd av mörker eller buskage förvissade vi oss om att ingen annan såg. Vi hade uppfattat, den för oss, inte obetydliga nyttan i att slänga vad vi höll i handen på marken, alltså inte i soppåsen lite längre bort. Efter lite övervägande bestämmer vi oss, och skrider till verket! Visst var vi inte stolta efteråt, men det var ändå ingen som såg oss ...

Det jag vill visa med detta exempel är, att om man inte behöver motivera sina val för andra, är det enklare att handla efter egen nytta. Hade jag i exemplet ovan behövt förklara för de boende i området varför jag ansåg mig äga rätten att skräpa ned i deras område, hade jag nog hellre gått de extra meterna till soppåsen. Alltså, i mötet med andra blir vi mer osjälviska. Kan vi förklara förekomsten av plånboksväljaren om vi drar generella slutsatser av denna iaktagelse?

I ett Sverige där segregationen ökar uppstår det färre tillfällen då vi tvingas beblanda oss med dom. Att i disskutera politik och andra angelägenheter med människor med samma liv blir det samma som att föra en monolog med sig själv. Jag har testat, och det är inte särskillt givande! Jag lovar. Man får bara sin egen världsbild ytterliggare bekräftad. Det är här, i denna odynamiska miljö som plånboksväljaren frodas och göder sig själv. Här läggs grunden till oförmåga och framförallt ovilja att förstå andra männskors livssituation. Här går jaget före laget.

Två andra orsaker till plånbolsväljaren tror jag kan vara det miskande engagemanget i föreningar(?) och att Sverige idag är mer etniskt hetrogent (jag är inte emot invandring).

Tack och hej.

Exklusiv lycka

Hur mycket lycka finns det i världen? Denna fråga, angående en tänkbar ändlighet av ett personligt mänskligt tillstånd, blir som tydligast i ögonblicket då en 16:årings dröm blir krossad genom tre smärts ärliga utdömanden i tv-programmet Idol. Alla kan inte bli Sveriges nya idol 2013. Den titeln och lyckan som medkommer är exklusiv och endast möjlig för en enda. En enda lycka som måste vinnas genom bekostnad av de andras. Är detta någonting specifikt för ett tv-program, eller kan detta appliceras på livet som helhet? Ett ja på den frågan skulle innebära att alla människor som kommer till världen inte kommer att leva lyckliga. Ett krasst och dystopiskt svar. Inget svar man önskar sig och knappast vill tro på. Men faktum är att alla människor inte är, eller kommer att bli lyckliga. För en utomstående kan olyckan te sig oförståerlig och kanske till och med oförtjänt. Man måste förtjäna sin olycka. Men lyckan är inte absolut, utan relativ de förhoppningar och jämförelsen med andra medmänniskor. I utrymmet mellan förhoppning och utfall drabbar olyckan. Alla kan ha det bra, men någon kommer alltid att ha det bättre eller sämre. Detta resonemang implicerar att "att lyckas" blir det samma, och förutsättningen, för att bli lycklig. Lyckan kräver någon annans misslyckande och olycka. Det finns bara en vinnare i Idol och vinsten tillhör vinnaren exlusivt. Kanske kan inte världen erbjuda tillräckligt med lycka åt alla.

A window of opportunity(?)

Mitt Romneys valförlust betyder inte bara att republikanerna blir utestängda i fyra år till från den exekutiva makten. Det betyder att de har fyra korta år på sig att göra att val. Just nu står de vid en vägskäl, de kan fortsätta i det konservativa spåret de slagit in på, eller söka sig mot mitten. Egentligen är det nog inte mycket som talar för det sistnämnda. Chansen är dock större nu än innan 6 November.

Republikanska profiler som Bill O'Reilly talar om att 2012:års val var en demografisk valförlust. USA:s latinos är en snabbt växande etnisk grupp, där 7/10 röstade på Obama. Slutsatsen är alltså att de i fortsättningen måste anpassa sin politik efter dessa nya växande väljargrupper. Hur detta faller ut i praktiken återstår att se.

Med tanke på partiets utveckling de senaste åren är det otroligt att de kommer göra en kovändning bara för detta valnederlag. Svaret från republikanerna kommer snarare att bli att deras kandidat inte var tillräckligt konservativ. Med en bättre presidentkandidat kommer de återta presidentposten om fyra år.

För de mer moderata republikaner i partiet är svaret självklart. Frågan är om de inte kommer att ropa inför döva öron. Dock har ett möjlighetsfönster öppnat sig för en omläggning av politiken mot mitten. En sak som är säker är att det kommer dröja innan de tar steget dit.

Skandalen kommer inte försvaga SD på lång sikt

Expressen kunde igår presentera en video där Sverigedemokratier fäller flera rasistiska kommentarer och beter sig allmänt odrägligt och korkat. Med andra ord ingen nyhet. För även om SD numera vill framstå som mer välpolerat och rumsrent är det uppenbart att det finns en nedvärderandemänniskosyn i undertonen.

Trots denna mediala skandal kommer inte SD att påverkas ur ett längre perspektiv. Vi kommer inte sitta med historieböckerna om tio år och peka på den här händelsen som var början på SD:s fall. Det skulle vara för bra för att vara sant. Skandaler kommer och går, men invandrarfrågan består. Huvudpersonen i dramat har redan fått sparken och allt är glömt om två veckor. Om två år vid valet, ja då kommer sådana här "bagateller" inte ha någon som helst betydelse. Dock kommer den konspiratoriskt lagda och missnöjda Herr Svensson få två saker bekräftade:

• Media särbehandlar Sverigedemokraterna. Myten (med lite sanning i sig) om att media medvetet driver en hatkampanj mot SD kommer att förstärkas. 
• SD är de enda som vågar säga vad de verkligen tycker. Sverigedemokraternas anti-etablissemangsprofilering har i och med detta förstärks, bilden av att deras representanter är vanliga svenskar som bara säger vad alla egentligen. 

Men, den som lever får se... Och så länge man inte stöter på några Sverigedemokrater på stan bör man väl förhoppningsvis klara sig tills nästa val. 

Vinster i välfärden inget nollsummespel

Så har äntligen socialdemokraterna gjort ett ställningstagande vad gäller vinster i välfärden. Stefan Löfvens förslag går ut på att tillåta vinster, men samtidigt kräva att företagen öppnar upp redovisningsböckerna. En idé som många välkomnar, tror jag. Det blir en kompromiss mellan allmän opinion och sunt förnuft. För motståndet mot att företag ska kunna göra vinst inom välfärden är stort, både bland politiker men främst i den allmänna opinionen. Löfven ger alla något, i klassisk svensk samförståndsanda.

Konkurrens är något som utvecklar, stärker och motiverar. Det är någonting nästan alla kan hålla med om. Frågan är varför vinster i välfärden tar emot så mycket. Jag förstår de som känner en ovilja att någon ska göra vinst på de pengar man själv betalat i skatt. Men vi måste se längre än så. Bara för att någon gör en vinst behöver inte det betyda en förlust för någon annan. Vinster i välfärden är inget nollsummespel. Den offentliga sektorn har historiskt sett inte övertygat när det kommer till effektivitet och utveckling. Det sköts bäst av den privata sfären. Därför bör inte privata välfärdsföretag ses som en inkräktare, utan en medspelare. Vi kommer alla att gå vinnande med denna utveckling. Vissa kommer vinna mer, andra mindre. Men vi är ändå alla vinnare.

Löfvens förslag kommer dessutom minimera risken för att enskilda företag inte tar sin viktiga uppgift på allvar. Med öppna redovisningsböcker blir det enkelt att sätta press och synliggöra brister hos företag som missköter sig.

Marknadsekonomins dilemma

Är det motsägelsefullt att kritisera direktörers och artisters höga löner när man samtidigt tror på marknadsekonomin? För stunden pågår det förhandlingar mellan ägarna av NHL och spelarfacket. Spelarna hade innan avtalet rätt till 57 procent av ligans intäkter, som vuxit från 2,1 till 3,2 miljarder dollar sedan 2005. Ägarna vill sänka spelarnas andel av vinsten, vilket självklart spelarfacket motsäger sig. I alla fall en så kraftig sänkning som ägarna yrkar på. Konflikten har mynnat ut i en strejk och ligapremiären är uppskjuten tills vidare.

Om man sätter detta i perspektiv kan konflikten tyckas löjeväckande. Samtidigt som de bråkar om vem som ska få störst del av alla miljoner dollar så kämpar kinesiska arbetare för avtal som ger dem en lön de kan leva på och rätt till semester. Samtidigt svälter människor ihjäl för att de inte har råd att köpa mat. Världen känns plötsligt helt upp- och nedvänd.

Men å andra sidan är det såhär marknadsekonomin fungerar. Resurser fördelas inte efter behov, utan efter marknadsvärde som regleras av tillgång och efterfrågan. Vi känner till detta, och de flesta av oss tror inte att socialism kan lösa världens fattigdom bättre än marknadsekonomin. Men om man accepterar tanken att det är marknadsekonomin som kommer leda världen till ökat välstånd och utveckling. Är det då rimligt att ifrågasätta exempelvis Zlatans lön? Själva grundtanken på marknadsekonomi är att locka fram människors drivkrafter och innovationer genom att systemet kan erbjuda dem ett bättre liv för deras förtjänster. Det är moroten som driver mänskligheten framåt. Skulle vi ta bort det som driver människan skulle vi även ta bort det som gör att utvecklingen fortsätter.

Kanske måste vi godta bankdirektörers snuskigt höga löner och bonusar till priset av fortsatt tillväxt och framsteg. Kanske är detta en betydelselös baksida av de fördelar vi kan vinna. Jag kan acceptera det.

Men är det inte motsägelsefullt att godta det uppenbart ologiska och orättvisa för de drabbades egna skull?
Jag kan tycka det.

Politiska bloggar - ett demokratiproblem?

Min rubrik kan tyckas vara både felaktig och korkad. Och det är den, i ett avseende. I ickedemokratiska länder är politiska bloggar otroligt viktiga för demokratiutvecklingen. Genom dom kan man uttrycka sina politiska åsikter skyddad av anonymitet. Utan internet och sociala medier hade kanske inte den demokratiska utvecklingen i Nordafrika varit möjlig. Här fyller de politiska bloggarna en viktig funktion.

Men det finns alltid två sidor. Det jag oroas över är en utveckling där vi mer än någonsin kan välja vilka medier vi hämtar vår fakta och analys ifrån. Av egen erfarenhet vet jag att jag följer de bloggar som har likartade tankegångar som jag själv. Numera kan vi välja bort den objektiva gammalmedian. Det innebär att vi utan att tänka på det kommer välja de medier som bekräftar vår egen världsbild. De som inte ifrågasätter våra föreställningar. Detta kan i sin tur leda till att flera olika parallella verklighetsuniversum skapas. Våra uppfattnigar om tillvaron och samhället kommer mer och mer glida ifrån varandra. Detta kommer leda till ökad polarisering och mindre förståelse.

Detta scenario är självklart väldigt långt bort för tillfället. Onödigt att hetsa upp sig över ett problem som inte existerar kan man tycka ... Men det finns faktiskt redan nu ett skräckexempel. I USA är det nu möjligt att få två helt olika bilder av samma politiska händelse. Det är bara att växla mellan Fox och NBC. Det påverkar självklart det politiska klimatet. Väljare med två olika verklighetsuppfattningar väljer i dag kongressledamöter i USA. Dessa ska sedan föra sina väljares talan i senaten och representanthuset. Synd bara att dessa hus måste samverka i nuläget. Inte konstigt att det är svårt att skapa konsensus ...

Boktips: Den amerikanska högern av Martin Gelin